Urvarelse aka Urvarelsen
En monstruös entitet. Hon är ett helt tomt skal, en varelse utan egen skepnad som bara existerar för att spegla de hon snärjer för att mätta sin bottenlösa uppmärksamhetstörst. Hennes natur är en studie i det dolda fördärvet; en bäcksvart blandning av absolut uppmärksamhet & oskyldighet.
Hon kan i vissa skepnader framstå som vacker, bedårande, rent utav vänlig & med en själ, någon man älskar men det är bara en roll som som speglas & spelas.
För där under hennes vackra fasad döljer sig en annan urvarelse, där under ytan döljer sig hennes total likgiltighet, inte en tillstymmelse till empati eller förståelse utan bara en djupt rotad, manisk misantropi & hat mot män.
Just hatat och samtidigt de många vita riddarna & godhetsapostlorna hon snärjt i sin oskyldiga, skyldiga roll kretsar ständigt i hennes omedelbara närhet, redo att användas — en armé av triangulerande marionetter som ger urvarelsen all den validering hon behöver för att hålla det bräckliga sköra tomrummet inom sig själv på avstånd.
När man kommer nära henne växlar hon obehindrat mellan sina instabila roller: från den speglande, lustfyllda förförerskan till den absoluta, diktatoriska mobbaren & härskarinna hon inbillar sig att hon är.
När masken väl faller finns ingenting kvar. Du vet vem hon är. Hon har avslöjat sig själv igen! det är då du ser hennes upprepande mönster. Om du är svag fortsätter du gå hennes ärende.
Denna urvarelse är helt konstituerad att aldrig kunna ta ansvar, aldrig bära skuld eller se konsekvenserna av den förödelse hon skapar. Du inser att allt hon sagt var lögner, sabotage eller tomma löften som aldrig hölls, hon kanske inte ens fanns. Hon du hade så kär.
Som en vampyr blöder hon sönder alla som någonsin brytt sig om henne. I en kyla av total, bottenlös likgiltighet verkställer hon sitt discard — förkastar sina dränerade offer för att genast inleda en kalkylerad och destruktiv smutskastningskampanj (the smear).
Till och med hennes egna avkommor, och alla i hennes blodslinje, är reducerade till rena trojaner och slavar under hennes dolda, natur, allt hon vet har hon byggt av falskhet.
Jag har själv mött detta väsen flera gånger i olika skepnader, försökt tro på henne. Försökt finnas där, hitta den ursprungliga varianten som en gång fanns innan hon fastnade i denna roll men hon finns inte kvar bakom maskerna hon bär. Har försökt sträcka ut min hand och söka efter någon som helst empati bakom masken, någon som helst empati eller spår av vem hon var innan hon byggde dessa egna försvar. Tyvärr var jag för sen... varje gång.
Fördömt. Det spelar ingen roll vilken skepnad hon än väljer att bära för stunden — i slutet finns bara sörjan i hennes bottenlösa brunn kvar. Inom mig vet jag, att hon blev denna varelse, detta gränslösa sociopatiska monster för att skydda sig själv mot en moder som inte kunde ge henne den validering eller trygghet hon behövde som liten. Därför gör det så ont. Att ge upp... någon man älskar besinningslöst.
Bilden är tagen utanför Ljungby i Småland med modell från Karlskrona. OBS! Modell har ingenting med texten att göra utan gestaltade detta väsen.
Bilden har bland annat visats på Czons utställning: Drain Me på Melleruds bibliotek mfl.
En sällsynt, singulär artefakt från det mörkaste avantgardet av skandinavisk mytologi vs. konst som läker efter narcissistiskt missbruk
