Trodde aldrig jag skulle skriva i denna blogg då den egentligen inte längre existerar men i väntan på hemsidan uppdaterar jag här.
Czon dog, omkring 2019-2020 efter de senaste stora utställningarna i Spanien Agua de Busot / Balneario de Aigües i Alicante sen efter upploppen vid Sanatorium di Espuna där La guardia försökte stoppa konstbesökarna att komma in för att se utställningen.
Pestens tid med Corona / covid kom och jag försökte leva ett annat liv, tillsammans med hon jag älskade runt om i Europa.
Hon kämpade mot och med sina inre demoner, även jag drogs in i mörkret, förtvivlan och mitt egna medberoende men gav aldrig upp henne.
En dag i maj 2023 efter sju år tillsammans var vi över, det gick inte längre för någon av oss. Demonerna vann och hon flyr dem ännu, ser oberörd ut men jag vet hur de sliter henne itu. Jag kämpar med gamla och nya egna som tär mig helt sönder. Hon, kommer alltid vara en stor del av mig, kanske vi var precis allt det där alla jagar, vackra, brinnande, cause we dont care, lyckliga, bra för varandra, men ändå inombords trasiga, fördömda. 4-ever ever var sju år.
Dagen efter vårt uppbrott fick jag en dom. Förvisad till skuggans dal, där radiotystnad och kyla alltid råder. Midvintermörkret.
Inser att i den korta tid som eventuellt finns kvar, kommer jag försöka skapa igen, ett slags sista kamp, ett avslut för mig, ett arv ingen bryr sig om "Länge leve Czon". Vet inte vad det kommer bli eller är.
Vet att allt här faller hårt, jag, det vi hade, det vi var, förmultnar, försvinner och inget bestod. All thoose burning bridges. Idag undrar jag varför jag lät henne att skada mig, när jag ändå aldrig nådde fram, hon fanns inte där för mig, kärleken är blind, och jag var idioten som ville tro, på alla vackra sagor man aldrig skall tro på. Jag försökte, det räckte inte. Hennes tystnad, självskada, on/off, allt hon övergett, förminskat, övergett, the Discard, all ghosting och silence treatment, olust, apati och alla härskartekniker. Lämnar djupa sår inom, kanske osynliga utåt men kännbara. Fan, att våga älska någon är det svåraste man kan göra, jag önskar hon hade vågat, försöka älska sig själv, för vår skull. Om hon skulle kunna se sig själv som jag såg henne, skulle hon förstå, att hon är, precis allt det där, idag är det för sent, för mig, för henne, för oss, tiden gick och vi gick med..
Idag, nu när jag vet vad som väntar, inte hur;
Bara ånger, rädsla, känslan; att jag aldrig någonsin räckte till, förbannar mig själv, förbannar allt som aldrig gick att rädda. Vi misslyckades, det är ingen lätt börda att bära, det krävs två för att dansa.
Nu är det juli, ren besvikelse på mig själv, smärta, redan gett upp, vet att jag skall in under kniven, det finns en chans, men känner ändå, "Game over", det är över för en brinnande tärande konstnär som mig.. Vi kanske ses, vi kanske hörs, jag vet ärligt inte längre, det är tunga svarta tankar, inte bara det vi hade, utan allt jag misslyckats med i livet. Framgångarna gav ingenting, ingen lycka, såren som jag bär med är alla misslyckanden, de känns igenom och den ångesten, att vara bakbunden, inte kunna göra någonting längre, det är en förbannelse jag inte önskar någon.
För Er som aldrig sett min konst tidigare, hoppas Ni kan se igenom det nakna, det mesta handlar om personliga demoner, de som alltid flåsade i nacken, om drömmar som gått sönder, om visioner och utopier jag en gång drömde, de jag letade efter, försökte uppnå, jakten på puls och liv. Som Ni vet var kvinnan hos mig alltid det starkaste könet. The force of nature och kanske en dag ni kan se konsten för vad den är; mina verk : Min verklighet.
Bilden i detta inlägg togs för några dagar sedan nere i Krapperup tillsammans med Beholdthelandofsin. När jag tog den hade jag aldrig en tanke på vad den handlade om. Det slog mig nu.
Hades, mannen i förhållandet, tillika kungen av underjorden tynade bort och dog efter ett besök i vår värld, helt ensam, utan hans älskade vid sin sida. Eller någon annan som brydde sig. På vägen till underjorden vid sin dödsbädd tänkte han på sitt liv han haft, insåg att kärleken till de han en gång älskat bestod inom men de han älskade var borta. Kanske aldrig ens funnits. Han var ensam, övergiven, förträngd, glömd från de som sa sig bry sig.
När han gav upp sista hoppet här i sin dödskamp kom han hem, till underjorden, till sin egna trädgård och där stod hon Persephone och han insåg, Hon var del av alla kvinnor han någonsin älskat i en och samma skepnad, alla hennes sidor och han förstod, han var ingen cool djävul, gud eller underjordens härskare utan bara en användbar pjäs i hennes spel och han var nu mer rädd för hennes skönhet, hennes skörhet, hennes styrka och..
/ Czon
%20art%20dsm-5,%20Edward%20Munch,%20Warnemunde.jpg)
