%20art%20dsm-5,%20Edward%20Munch,%20Warnemunde.jpg)
Var en månad sedan jag fick veta att jag blir kvar här, efter mer än två månaders ensam vandring i dödskuggans dal med hennes likgiltighet, ignorans - discard phase. När man behövde någon som mest, då visade hon mig vad jag betydde för henne - ingenting.
Tog mig ett tag att tära mig igenom kylan och ondskan, så förödande, så livsfarlig, ful. Fasthållen, bunden vid osynliga kedjor, förnekad, osynlig, allt hon är, isdrottning.
Hon var allt hon sa hon var en mörk natt på den gamla hedniska offerplatsen smörkullen, den som skulle ta och förgöra min själ. Fast hon senare viskade att hon är ofarlig och snäll. Hon lyckades nästan förgöra men själar som mig är svåra, har vart här innan, har sett alla hennes sidor, de vackraste fula och de fulaste vackra, så många gånger nu.
Inte bara i henne, i allt jag någonsin vart, som Hades, som Akelarres, som mörkrets furste och flugornas herre i alla tider är hon alltid där jämte mig, i olika skepnader, vampyren som dränerar. Enbart för att hon vill förgöra mig, ta av min lust, kopiera och spegla mig, förringa mig, förneka mig, allt för att undslippa hennes egna tomhet, självhat och hennes osäkerhet inom. Jag älskade t.o.m dyrkade, lät mig utnyttjas, för att vinna oss. Vi förlorade båda.
Tiden gick och jag gick med, såren består men ändå, hon var vacker, i all sin sårbara ömklighet och spelade oskyldighet, alltid offret även när hon sätter världen i brand eller jagar med stålet i hand.
Jag har lurat mig själv så många gånger nu men en idiot som mig själv gör gärna det, förlorar mig i tron på kärleken. Gillar känslan nu när vi blev spöken igen och jag kom undan, inte alla gjorde det med livet i behåll. Jag förstod - Makten hon trodde hon hade är borta. Hon förlorade kanske den enda som genuint brydde sig om henne. Hennes egna val. Undrar för mig själv vem hon är nästa gång jag träffar henne i någon av hennes skepnader, kanske rödhårig, eller vem vet kanske hon kommer från långt härifrån, från Liliths ursprung mellan medelhavet och röda havet, eller vem vet, är det du, Lilith ?
Kartan är trasig och finns många vägar att välja på till att köra helt vilse igen. Under glöden glöder glöden för mig, pulsen återkommer, jag reser mig, känner svavlet och skapar någonting nytt att förlora mig till. Skapar konst av det jag upplevt. Väldigt utlämnande, ärlig, demoner. Om och om igen, beväpnar mig med vingar, med att vara stark, börjar ta för mig igen, lever, skapar, pulserar, ÄR - precis allt det där.
Bilden ovan " Lionized beliefs by the codependent" är censurerad för insta, Den handlar om mig, om henne, om allt jag är, vi var och varit. Tog den i Mecklenburg mellan Warnemunde och Heiligendamm - Kuhlungsborn, i en hemsökt udda skog som heter "Gespentzerwald". Lustigt nog ghostwood/spökskogen översatt. Modellerna är väldigt nära vänner till mig som förlorade sig själva på vägen och brände sig, varandra. Jag hoppas de båda hittar hem igen.
Platsen är varm i mitt hjärta efter mina år som artist in residence där och mina år i Berlin, udda nog jämförde media i Tyskland mig vid min första utställning där i der ostssebad kunsthalle som en nutida Edward Munch, förstod det aldrig då.
Idag när jag ser den bilden, andra - inser jag desperationen i dem och att jag skapat av mina egna demoner, känslor, medberoende, frustration, kärlek, galenskap, brustna visioner och utopier. Vad jag heller inte visste när jag läste det första gången var att Edward Munch var artist in residence i just Warnemunde, fast då 100år tidigare än mig och när jag ser hans egna bilder från samma platser jag skapat på, med hundra års mellanrum. Jo, vi kanske kände likadant inombords, hans demoner påminner om mina.
Fick se hans bilder nyligen som han tog just här, Jag har uppenbart inspirerats av honom mer än jag någonsin själv insett. Skapade ett litet hommage till han utanför hans gamla artistbostad som jag förhoppningsvis ställer ut i Warnemunde kommande året. Mer om det senare.
